Försov mig en aning i morse, kände inte för att kliva upp när klockan ringde. Kallt i rummet & Lillan snusande bredvid, varm & go! Somnar om, vaknar med panik….som vanligt, stressa, stressa… Kommer ner i köket, varpå jag upptäcker att ”Hunter” (familjens kisse), massakrerat en fågel under köksbordet, strax efter upptäcker jag en åkersork i vardagsrummet. JAG HAR INTE TID! Phu…

Kommer till kontoret, tar i tu med en del ouppklarat ”tråk” medens kollegan tränar på gymmet i stan.  Kollegan kommer in kl. 10.00 och sätter igång dammsugaren –Kära kollegor! Seriöst, är det ingen annan än jag som ser att vi vadar i skit?! Är det meningen att det bara är jag som ska dammsuga här?!

 

Tänk er en ansträngd & gäll stämma på det. Det blev genast lite kyligare i rummet och jag kan erkänna att jag inte dammsugit på länge men, jag känner ändå att eftersom ingen annan än jag står ute på lagret i kylan & packar samt städar bort tomma kartonger bara för att vi sparkade Jerker i somras (som väl är), borde jag inte ta åt mig. Men uppenbarligen är detta inget som kollegan ser eller uppfattat….denne kanske var någon annanstans?! En annan sak som faktiskt gjorde mig rätt så förbannad, senare hör jag min käre make be om ett städschema för att slippa det här problemet varpå kollegan säger något i stil med: -Men då kommer folk skylla på att de ska iväg på möten osv.

 

”Folk” är då jag förstår ni, för det är mest jag som åker på möten.  I dessa lägen är jag väldigt tyst, för om jag skulle opponera mig, får jag huvudet avbitet, det finns ingen hejd på människan. Vilket i sin tur även bevisar att jag inte alls skulle skylla ifrån mig utan istället ta mitt ansvar och även städa inne på kontoret.  Detta har aldrig tidigare varit någon ”issue” men, idag blev det ”mensjobbigt” och då gick det inte och låta bli att spotta & fräsa lite. Synd på resten av dagen som rann iväg som sirap i kvävd tysthet. Är det så här James känner under vissa månatliga perioder?! I så fall, lås in mig och kasta nyckeln!  Släpp ut mig igen när demonerna lämnat min kropp. Folk kan ju tro att jag är helt jävla dum i huvet!

Vi har det bra min man och jag. Med det lilla undantaget ”Morgontantrum”, går livet ganska jämt & smärtfritt. Visst är det lite deprimerande att den mörka, kalla vintern är här. Inser att jag ofta fokuserar på dåligheter här i bloggen och så fort vi grälar, glöder tangentbordet! När livet känns fint och enkelt, tycks jag tappa intresset för att skriva ner alla goda tankar och funderingar.  Jag ska verkligen försöka att ändra på det detruktiva beteendet, det sunda och goda ska efterföljas! Positiv inställning leder till goda relationer och trivsammare miljö i alla lägen!

 

James verkar också må bra, han kan till och med skoja på morgonen! I James fall är det högst ovanligt. Igår var hela familjen i badhuset på den sedvanliga ”simmis”, Lillans simskola eller snarare ”plaskskola” varpå fri lek i vattenruschkana och vågbassäng efterföljdes. Eftersom, jag inte tänkte motionssimma denna kväll i och med min ihärdiga förkylning, valde jag bikini istället för baddräkt. När jag efter en del möda klämt ner mig i denna och ställer mig framför spegeln, ångrar jag att jag inte packat med baddräkten också! Linningen i midjan skär in i fläsket och skapar ett ”fettdike” som löper hela vägen runt.  Suck! Jag lindar handduken runt magen i ett desperat försök att dölja bukfåran. När jag träder in i hallen, möter jag James med blicken varpå han ler och säger –Hej, snygging! Då är ju jag jävligt snabb att påpeka hur missnöjd & obekväm jag känner mig. James lugnar mig och säger istället att jag ser smal och fin ut. Nu vet ju jag att han ljuger och vill göra mig glad men, det var en oerhört snäll gest. Det är ju just sådana lögner jag vill höra! Jag älskar dig, för att du lyssnat till mitt bekräftelsebehov älskling.

 

Detta var endast ett exempel på hur vår tillvaro tillsammans i nuläget ter sig. Varför är han så gullig och älskvärd just nu tro? Kan det vara så att han faktiskt älskar mig och vill visa mig att jag är värdefull och uppskattad? Hmm, nä, den jäveln måste vara otrogen! ;-)

Man blir ju aldrig riktigt nöjd. Vill ju bara ha mer och mer. Uppnår man ett mål, står ett nytt redo att erövras. Värst är det med de ambitioner som tycks omöjliga att uppnå eller de man bara vet är utopiska fantasier.


En fet plånbok skulle lösa det mesta! Jag skulle bo i ett flott hus, fullt med vackra möbler och en stor pool med skötare. En rosexpert jobbar som trädgårdskarl i vår herrgårdsträdgård på 10 hkt. Jag skulle ha en PT/hälsocoach/massör som slet upp mig i ottan & drog ut mig i spåret, lagade hälsomat & masserade det onda på kvällen. Jag skulle jobba när jag har lust & när jag är trött på att shoppa nya kläder till min 100 kvm stora walk-in-closet. Jag skulle resa & upptäcka världen & kanske adoptera en söt liten afrikan som skulle heta Frank.


Nåja, man får ju vara glad för det lilla! Vi har ju varandra, James, Lillan & jag. Vi äger vårt hem.....för det är ju ingen annan som vill köpa det. Lillan har ju trots allt en uppblåsbar plaskpool om sommaren. Vi har vatten & kan duscha oss rena. Vi har en nyponrosbuske på gräsmattan, jag tränade för lite drygt en vecka sedan & åt en banan innan. Jag smygtittade på en tv-serie på arbetstid förut och köpte ett par nya hela strumpor i förra veckan. Vi har nyss varit på semester i Kalmar men, den lille afrikanen lyser med sin frånvaro! Vi får väl skaffa vovve istället!

Minns ni att jag skrev att det inte är någon självklarhet att man firar bomullsbröllop? Att vi har flera vänner som genomgått skilsmässa strax efter eller inom ett år. Jag skrev om ett bröllop med Malou & Amor i september 2009, de är nu skilda. Malou tröttnade på Amor därför han aldrig tog något initiativ och hans bristande uppskattning & engagemang i relationen, dessutom glömde han bort deras bröllopsdag. Hursom, gick skilsmässan igenom för två veckor sedan men, de bröt upp långt tidigare. I somras träffade Malou en ny man, Giovanni (53), nästan 20 år äldre med en son i Malous ålder. Det är väl egentligen inget märkvärdigt med det men, jag har en känsla av att det är....något som inte är helt....i sin ordning....


Jag har bara träffat den här Giovanni vid ett enda tillfälle. Malou ringde en gång i somras & frågade om de kunde komma bort till kontoret & handla lite "produkter". Javisst, svarade jag. De hade även några vänner från hans hemtrakter med sig. Vi hälsar på varandra varpå han säger till mig: -Jobbar ni med Google Add Words? Ehhh?...what?! Andra meningen efter "Hej"! 


Så var min uppfattning om denna bukfeta slängkäft ett faktum! Komma till mitt jobb med sin nya kvinna för att träffa mig, hennes väninna som dessutom ska göra ett vänskapspris på "märkesvaror" & så stormar han in som en sliskig jävla säljare & vill göra affärer! Fuck off!


Malou har en historia om att träffa riktiga stolpskott, varpå det kan tänkas lättare att döma ut hennes nytillkomna man för oss som sett på under årens lopp men, fan, jag får kalla kårar! Nu till min rubrik, i fredags förlovade de sig! Endast två veckor efter det att skilsmässan med Amor blivit klar. Giovanni bjuder på opera, Giovanni bjuder på spa, Giovanni bjuder på champagne, Giovanni bjuder på en resa till New York, Giovanni bjuder på en resa till Canariaöarna med barn & allt.......Giovanni friar.....


Låter det som att jag är avundssjuk? I helvete heller! Jag ligger med en atlet som har potensen i behåll varje kväll & han får görat helt gratis!

Jag har verkligen engagerat mig i att försöka hitta en blogg som liknar min egen. Ibland kan man ju må lite bättre av att läsa om någon annans "olycka". Götta ner sig riktigt ordentligt i folks vardagliga misärer! Men, det verkar ju för fan helt jävla omöjligt! Så läser man beskrivningen och tänker att här ska det skrivas ÄRLIGT & ANNORLUNDA men när man kommer in möts man av bilder på bakverk, lekande barn och diverse handarbetat Panduro-skit! Fy, fan vad tråkigt! Ändra beskrivningen i bloggen eller håll er till Facebook med sån jävla skit! Jag vill ha social realism i alla nyanser. En blogg som liknar ett enda långt avsnitt av "Svenska hjärtan"!


Nu har jag ju även sökt runt rubriken "sex & samlevnad" men, som jag anade, är dessa bloggar uteslutande SEX & noll av det sistnämnda! Bekräftelsekåta personer som vill trycka upp sina kön i rutan. Kan bara tänka mig de unga tjejer som lämnar ut sig, vilka "paranta" herrar som följer deras bloggar! Missförstå mig rätt, jag är absolut inte anti till sex, nej, för fan! Jag älskar att knulla men, det borde väl finnas fler som jag som liksom hellre väljer att se en porrfilm (om man är kåt & ensam) än att sitta & bläddra i en blogg? Det kunde väl åtminstonde finnas EN blogg som handlade om enbart samlevnad & det runt omkring med betoning på SAMLEVNAD?!

Har svårt att fylla lungorna med luft. Huvudet känns tungt och jag är illamående. Trött efter en sömnlös natt men, jag förstår inte varför jag vaknade & inte kunde jag somna om? Det kändes varmt i rummet och illamåendet kom sakta krypande. Ett litet uns av hopp om att det eventuellt är ett litet frö som gror i min kropp men, nej, testet svarade….MINUS!

 

Stressad över jobbet, måste träna mer, borde höra av mig till folk lite oftare….livet bara springer iväg & förbi känner jag. Jag vill pausa & skynda ifatt samtidigt som jag behöver vila en stund!

Vi har just firat att vi klarat milstolpen 1 år som man & hustru. Det är faktiskt inget självklart mål har vi märkt, inte just pga. vårt liv utan andra runt omkring oss som gift sig & sedan genomgått skilsmässa inom ett år. Alltså väl värt att firas!


Vi hade en underbar helg på östkusten med relax & en fantastisk middag. Samtalet under kvällen var precis så som det ska vara, öppet & avslappnat. Inga störningsmoment eller underliggande missnöje. Vi har tidvis svårt att tala med varandra, just för att det inte finns något att tala om. Det mesta är återupprepningar av saker som redan är sagda eller uppfattade på annat håll. Jag är mycket mer talförd, både på gott ont, då jag inte alltid har något att säga utan bara ordbajsar. Jag tror att det är viktigt för James att fylla meningarna med verklig substans, allt annat är onödig ansträngning. Jag har ett annat problem med våra samtal, ofta är det så att jag tror mig veta hur han tänker. Problemet är att jag då snabbt bestämmer mig för vad han tänker säga och slutar lyssna. Jag missförstår honom.

Det kan upplevas väldigt kränkande att jag förutsätter mig veta vad han menar. Han får då inget utrymme att förklara och konflikten är oundviklig.

Jag bör på riktigt lyssna på dig James. Utgå från att det alltid kan finnas fler betydelser än jag tror. Om det är något jag redan vet, varför skulle du säga det igen? Nej, det är ofta så att mycket man säger kan låta snarlikt, men det är ju det du menar som jag vill förstå. Anstränga mig alltså. Att tro att man vet allt om sin partner är fel, man har alltid nya saker att upptäcka. Om det inte vore så, kunde man lika gärna ge upp. Det hela handlar om vilken inställning man väljer att ha.

Vi ska inte prata för att vinna diskussionen eller för att markera positioner. Att göra så resulterar bara i att vi befinner oss på ett sluttande plan. Nej, jag vill försöka upptäcka nya sidor hos dig. Jag vill hjälpa dig att förstå mig och bästa sättet att lyckas med det är att själv förstå mig på dig! Att ha en öppen attityd är en mycket bättre inställning för att lyckas med det, tror jag.

Mörk & kylig morgon, svårt att ta mig upp ur sängen. Lillan gråter & ropar att hon har kissat på sig. Lilla gumman, är så duktig med toaletten annars, tror detta är tredje gången det händer & hon blir så ledsen sötnosen. Det gör ingenting, älskling!

En sådan morgon kräver en långdusch! Sitter i duschen, James öppnar kabinen, tittar på mig medens kalluften strömmar in & angriper min nakna kropp. –Vad gör du? Säger han. Jag svarar att jag duschar. –Men du sitter ju bara där?

-Ja, kan du stänga, jag fryser?

Han fortsätter att titta på mig frågande tills jag blir irriterad & ber honom att lämna mig ifred.

Det jag blir mest störd över är att han ifrågasätter mitt beteende och att han på något sätt verkar dömande. Till på köpet stör han mig i min morgonritual som en slags ettrig fluga som hela tiden landar i ansiktet.

 

När vi senare möts i köket, undrar han om jag är sur på honom, varpå jag svarar att vi kan talas vid i bilen. Tilläggsvis kan jag betona att jag inte är sur i mitt humör utan beter mig precis som vilken morgon som helst. Han tjatar om att jag ska säga vad det är tills det att jag säger något i stil med:

Det värsta är inte att du stör mig i duschen utan att du ifrågasätter mitt beteende & ger liksom inte upp, som någon slags förmyndare….

 

Jag får givetvis inte tala till punkt utan blir avbruten med att jag inte behöver fortsätta. Är inte även detta ett översittarsätt?! Han frågar vad det är, jag svarar men han klarar inte av att ta in kritiken på ett moget & konstruktivt sätt. Till saken hör också att jag inget ville säga förrän vi satt i bilen & inte höll på med morgonbestyren men ändock ansträngde jag mig med att tala i sansad och mild ton. Men när han, som så ofantligt många gånger förr, inte lyssnar och avbryter mig, tappar jag sans och blir galen! Inget jag är stolt över, framförallt inte när min lilla dotter är i köket. Jag beter mig som en psyksjuk kvinna. ”FÖR I HELVETE, BE MIG INTE SÄGA VAD DET ÄR OM DU ÄNDÅ SKA AVBRYTA MIG!!!!”

Varför får jag inte tala till punkt? Vad är det med orden som inte respektfullt tåls att lyssna på? Varför frågar han vad det är om han inte vill höra svaret? Hjälp mig att förstå detta, snälla!!!

 

Nu förflyttas ju givetvis fokus till mitt omogna beteende & ”The big old” PMS!

-Jaha, det är den tiden i månaden?!

 

En alltid lika uppskattad replik.

Vår relation riskerar lite att bli en kamp och en massa krav där man bara tänker på sig själv. Att ibland bjuda på sig själv och att överösa sin älskade med ömhet och omtanke är något som jag tror, stärker en relation.

Kärlek handlar om att sätta någon framför sig själv. Detta kan naturligtvis gå till överdrift, men om man bara tänker på sig själv så finns ingen kärlek kvar. Tidigt i förhållandet så tenderar detta att komma naturligt, men när åren går så börjar man dra upp gränser och skapa sina egna mönster. Jag tror att det är viktigt att bryta dessa mönster.

Man måste kunna hitta på något fantastiskt att göra för sin älskade då denne känner sig utvald, speciell och uppskattad. Om man känner sig älskad på det sättet så kommer man att vilja göra något fantastiskt för den andra personen, men det handlar inte om att man "byter" med varandra. Att kravlöst ge kärlek leder för det mesta till att man får kärlek tillbaka på längre sikt, men det är inte så man ska tänka. Att kravlöst ge kärlek till någon är något underbart som är väldigt givande för en själv. Att slippa tänka på sig själv och bara bry sig om någon annan kan vara en förlösande upplevelse.

Jag skulle tycka så väldigt mycket om dig efter detta att du skulle känna dig enormt älskad. Varpå du vill ha kvar en sådan fantastisk kvinna! Alla eventuella ansträngningar och eftergifter med dina egna intressen kommer med tiden att vara värt det. Genom att göra sådant som du tror att jag kan bli glad över gör också att du lär dig förstå hur jag tänker och vår relation kommer att växa. Ställ inte krav på att få något tillbaka - jag kommer att förstå det ändå. Skulle man göra det skulle magin från att bjuda på sig själv gå förlorad.

Det är skillnad på att vara förälskad och att vara kär. De som inte förstår detta kommer att tro att relationen är på väg att ta slut när det i själva verket är tvärt om.

Förälskelse är ett kaotiskt tillstånd av överväldigande känslor. Den älskade är fantastisk, överraskande och underbar. Livet leker. Detta är passionen och den är en viktig del i att stärka en relation. Genom passionen vaknar kärleken.

Men kärlek är en djup känsla, något som är starkt och beständigt. Kärleken är i sig stabil, den slocknar sällan särskilt lätt. Kärleken är något att bygga livet på. Problemet är att många tror att det är förälskelsen och passionen som är kärleken. Många säger "Jag är inte förälskad längre" - nej, så kan det vara, men det betyder inte att ni inte är kära längre. För att fördjupa en relation, för att kunna bygga ett liv tillsammans så måste man vara mer sansad än när man är förälskad. Kärlek är inte passion - kärlek handlar om att sätta värde på varandra och ta hand om varandra. Förälskelse och passion kommer tillbaka till de kära om man ger det en chans, men en relation kan inte vara i ständig förälskelse.

Om förälskelsen håller på att gå över behöver inte det betyda att förhållandet är slut, det kan betyda att ni börjar ta varandra på allvar. Om man märker att man håller på att bli förälskad i någon annan så kan man ju komma ihåg att den kärleksrelation man har är något mer än bara passion. Om man inte kan se det här så kommer det att vara väldigt svårt att få ett förhållande att hålla för förälskelse är som våren, bara en del av helheten.

 Du är det bästa jag har, ty intet gör så ont som du.

Förstå vad det är jag säger!! De här grälen är ju så överflödiga. Om han bara kunde ge mig ett "jag förstår, förlåt" & lämna det där, inte slänga med en massa bortförklaringar & försvarstal.

Gick och nattade Lillan kl. 19.30 igår kväll, det har blivit "jobbigare" med sovrutinerna i vårt liv, hon vill inte somna i sin egen säng och man måste ligga brevid. Nu har även "jag ska bara" perioden börjat & insomningen tar betydligt mycket längre tid än tidigare. Jag ligger oftast brevid & läser en saga samt väntar tills hon tillslut somnat. Detta är inget jag tycker illa om men jag skulle mycket hellre ha tid för något annat. Men de flesta av de gånger jag inte nattar, får jag ändå gå upp tillslut för hon har så svårt att komma till ro.

Igår var en sån kväll, då hon for & flängde i sängen och ville absolut inte sova, fast hon var helt slut. När hon tillsist sov, gjorde även jag detta. Klockan 23.15 vaknar jag av att James går i trappan, han var påväg ner från övervåningen. Jag tittar på klockan & blir besviken på att han inte väckt mig då detta har varit uppe på tapeten vid flera tillfällen tidigare, att jag vill bli väckt om jag somnar. Jag går ner & frågar varför han inte har väckte mig och han svarar att han hade tänkt det men, att han tyckte att Lillan vände på sig & visste då riktigt inte om hon sov.

Hon somnade senast kl. 20.30! Vilket innebär att det borde varit tyst i nästan tre timmar! Jag är upprörd över hans svar men, anstränger mig för att inte brusa upp och poängterar att detta har varit något som jag bett honom om tidigare eftersom jag värdesätter kvällarna utan barn samt att när jag väl vaknar har jag svårt att somna om.
Men, nu kommer försvarstalet utan ursäkt. "Det är ju inte mitt fel att du somnar"!

Va?! Är det inte?! Jo, nog tycker väl jag att det är ditt fel att jag somnar ändå!!
Va, fan, är det vad jag säger? Är det vad jag anklagar dig för?

Är det för mycket begärt att han kommer upp och väcker mig när han upptäcker att klockan runnit iväg? Han kanske inte märker att jag är borta, då han vältrar sig i sin "egentid" medans jag slänger bort mina "egentidstimmar"? Jag ska såklart ta ansvar över mig själv & mitt liv. Somnar jag, får jag helt enkelt skylla mig själv. Så är det med det! Då tänker ju jag om nog ganska cyniskat att om jag ska leva efter att aldrig lita till min äkta hälft om hjälp & assistans samt om han hellre sitter själv om kvällarna och surfar, tittar på "Top Gear" & spelar "Carcassonne" på mobilen, kanske vi inte behöver varandra?! Jag vet, jag sa ju att det var cyniskt men, det ligger något i det. Nu är det inte det jag är fokuserad på utan det som irriterar mig är oviljan till att hjälpa samt visa bekräftelse/tacksamhet över det jag gör samt ge mig ett "förlåt".

Jag går ut i köket & plockar upp leksakerna från golvet & går upp & lägger mig, då jag inte ser någon anledning till att vara vaken kl. 23,30. Men, givetvis kan jag inte somna om. Klockan 01.45, lyser James mobil upp hela sovrummet av antinget ett sms eller en "carcassonne"-push och då går jag ner och lägger mig framför tv:n, jag har inte sovit en blund sedan det jag vaknade brevid Lillan. Jag somnade runt 04.00 och fick således 3½ tim sömn. Morgonen stressas fram i vanlig ordning trots att jag även här bett om att han ska gå upp tidigare (har tappat räkning på hur många gånger) och hjälpa mig mer. Jag är definitivt inte på något bra humör och får då givetvis ingen förståelse för det utan istället: "Är du förtfarande sur", "det är inte mitt fel att du somnade"...

Det blir inte lätt ikväll, kommer ju garanterat att somna men, jag får väl ställa klockan på väckning.

 Brist på inlägg..

..mm, ”jag är trött” som min mor så enkelt skrev i ett sms från Thailand. Känner mig matt & orkeslös. Likgiltig till det mesta, känner inte att jag har något att se fram emot. Nu är det inte så att jag känner mig deprimerad men, en aning nedstämd och uttråkad får jag nog lov att konstatera.

 

Vad skulle då få mig på bättre humör? Nja, nu har jag väl inget svar på rak arm men, något som förgyller vardagen. En middag, fest eller något annat evenemang?! Det är fest nu på lördag hos Malou men, känns inget kul när nästan ingen av ”Da Original Eleven” kommer. Kan liksom lika gärna vara nykter och köra, trist.  Nu snöar det också! Kuken.

 

Var hos läkaren imorse. Han skrev ut piller mot PMS, så det ska väl underlätta lite kan jag hoppas eller snarare James hoppas! Nåja, jag önskar verkligen att det ger resultat! Jag mår ju inte så dåligt själv av att vara irriterad mer än irriterad liksom men, jag mår dåligt av vad det resulterar i. Klart att jag inte vill orsaka olustkänslor i någon annan, framförallt inte i mannen i mitt liv. Nu är det ju som så att jag inte riktigt kan avskriva ”mannens” del i grälen men, jag kan ändå medge att mitt humör inte bidrar till försoning. Nu har jag gjort vad jag kan och vidare väntar en prövotid men, jag ser positivt fram emot nästa hormonrush och dess epicentrum! Ty detta medikament skall kväva monstret i mig!! Skall även träna på och lära mig att lugnt och metodiskt förmedla mina tankar och funderingar i en dämpad och kontrollerad form hädanefter. Vara eftertänksam och lyhörd samt försöka att höra vad som sägs och inte läsa in egna tolkningar mellan raderna. Målet är att utveckla förmågan att förstå MÄN, FINSKA MÄN…ja, även finska kvinnor ”for that matter”!!!

Har inte så mycket på hjärtat…eller i magen…huvudet är också tomt.

Trååååkigt! Märkligt att mat & alkohol kan vara så avgörande för huruvida livet är roligt eller inte. Man träffas & fikar (en kopp te utan mjölk), man träffas & äter middag (Mm, med en soppa som smakar typ kyckling & socker medens de andra äter & tuggar MAT), man går på fest (& dricker vatten & kan inte ens föräta sig på snacksen), man ser en film (utan snask!)….

 

Nu har jag gnällt lite och ja, jag vet! Det är självvalt men, fördelen med att blogga är att jag får skriva vad jag vill och ni väljer om ni vill läsa eller inte! Nu ska jag gå och läska mig lite med ett glas ”Chateau de Comunale”!

Vilken skillnad det gör! Att solen skiner och väcker upp allt. Jag frågar mig samma sak varje vinter: Varför bor jag kvar i det här landet?! De här strålande & ljusa dagarna är så få under året och jag behöver dem så väl för att känna lycka. Jag påverkas enormt mycket av det gråa & trista, det gör mig något deprimerad vilket i sin tur bidrar till att jag hamnar i en negativ spiral. Kanske behöver man känna det mörka & svarta för att verkligen uppskatta det varma & ljusa?! Men ”Got damn”, inte två tredjedelar av tiden!!

 

Längtar tills jag blir pensionär, då ska jag & James flytta till Italien!

...om vi inte slår ihjäl varandra innan dess förstås.

Magen meddelar sitt missnöje, jämrar och tumlar runt och jag fryser.

Just nu går det ändå ganska bra trots att jag tidvis är ser modfällt fram emot alla kvarvarnade dagar. Detta är dag två av 21! Men det här kan jag, det här är jag bra på!! Jag kan pressa mig till det yttersta. Jag ska lätta! Befria min kropp & min hjärna från mitt fettfängelse!  

 

Ja, jag vet, ni förstår inte varför?! Ni tycker inte att jag behöver ”banta”. Ni tycker att jag behöver träna. Det här är bara idioti, att en icke överviktig människa går på ”hardcore”diet när hon endast behöver röra lite på sig!!

 

Jag behöver röra på mig, absolut! Jag ska! Jag ska bara påskynda resultatet lite. Jag vill nämligen inte bara vara aktivt hälsosam och smidig utan jag vill även vara smal! SMAL!! …som en sticka! Och det fort!!  Ja, ja jag har hört det förut, ”det är inte snyggt”, ”du försvinner ju om du går ner i vikt”, ”du är ju redan smal”, ”det blir ju bara skinn & ben kvar av dig”, ”du har en skev självbild”….jadi, jadi…

 

Min fysiska självbild är det inget fel på!! Jag vet att jag inte är tjock men, jag är ”blubbig” på sina ställen och en viktminskning gör bara att jag snabbare kan få ordning på mina ”problemområden”.

 

Så, nu har jag övertygat alla om att jag verkligen behöver detta! Jag menar, det är ju inte svårt att förstå att man inte vill ha en ”smågodismage” och en ”dubbelhäck” inför strandsäsongen 2011!?