”Battlefield-Bad Company”, ”Call of Duty”, ”Medal of Honor”…men allt som oftast den förstnämnda!  Kanonerna avfyras med täta salvor I vårt lilla tv-rum. Med fokus i blicken och rejäl fingerfärdighet, bekämpar han Vietnams djunglers alla fiender! Laganda & gemenskap binder dem samman i denna fiktiva värld, dessa alias i cyberspace!

Whats the point liksom?! Är det känslan av ”teamwork”, låtsatsdödandet, maktkänslan eller själva krigsmiljön som driver dem att återkommande sätta sig framför tv:n & skjuta med eller på varandra? Det ser ju likadant ut överallt och ingen tycks ju överleva i mer än 5 minuter i taget på sin höjd varpå allt börjar om igen. Detta påminner mig om en ex-pojkvän för många år sedan. Varje månad anordnades sk. ”Nätverkskvällar”, varpå var och en tog med sig sin stationära dator till en lokal, kopplade ihop sig och spelade ”Diablo”,” Quake” & ”Duke Nukem” tills de slocknade 2 dygn senare på en medtagen madrass! Helt sjukt! Nu kan man sitta i sitt eget hem, träffas i en sfär & skjuta sönder varandra i familjens tv-rum, på storbild! I timmar samma vy, samma krig, samma död…om & om igen…

Nåja, James är ju inte på ”Nätverksträff” i alla fall och nu har jag ju medverkat i kriget en stund på soffan, det ska väl vara värt ett gäng ”Escudos”?! Inbyte mot plundring av stans bästa designbutiker…slakta!!! Skämt åsido, faktum är att min lille krigare är en riktig ”charkuterist” ute på fälten! ”Charlie” faller som käglor inför James eldkanon. My Hero! Jag är så stolt…Love u