”Om man frågar och får ett Ja, kan man inte komma och klaga sen”.

”Kan jag åka på Mc träff den 12:e till 13:e sep?”, ”Kan jag åka på hojträff den 26: sep?”, ”Den 3:e okt, SKA jag på NHL”, ”Kan jag gå på konsert den……”, ”Jag skulle behöva hjälpa en kompis som ska tävla i helgen men, jag åker bara dit så mycket jag kan!” Jag; ”Ok men, nu på söndag ska vi på auktion & göra någonting tillsammans hela familjen”, ”Ja, men jag åker som sagt bara så mycket jag kan”, ”ok”.

Lördagen = Hela dagen fram till 18.30, helt ok iom att jag sagt det. På kvällen när James pratar med en kompis på telefon: ”Ja, men jag ska till tävlingen imorgon.” ”Va?!?”, ”Jamen, det har jag ju sagt!”

Vi bråkade inte om det på kvällen eftersom vi hade vänner på besök men jag kände mig besviken. Jag känner mig ofta besviken på att vi sällan gör saker tillsammans hela familjen och gör vi det känns det så påtvingat från James sida. Vetskapen om att han vill göra annat, bidrar till att jag oftast säger ”ja”. Skulle jag säga ”nej”, blir det dåligt, för då måste det vara en annan aktivitet inplanerad och är det en ”Diddeliduttansak”, är James på pissigt humör och genomlider.

 Vi har precis varit på auktion i 45 min, Lillan började bli gnällig så vi fick åka hem, hon behövde sova lite. På vägen hem säger jag att jag är lite besviken på att det blev så kort, givetvis menar jag inte att detta på något sätt är James fel men, sedan tar jag upp att det var meningen att vi skulle tillbringa dagen tillsammans men det blev inte som jag hade tänkt mig, varpå ett gräl har startat! James är övertygad om att han har talat om att han SKA till ”banan” idag, vilket jag inte håller med om. I nästa stund frågar han vad vi skulle göra istället?! Just detta ”vi har ju ändå inget bättre för oss” vilket innebär att jag kan sitta hemma med Lillan eller göra vad jag vill med henne för han har egentid. Dessutom skulle han ju bara vara borta från 15.00 till ca. 18.30 och innan dess kunde vi ju göra något och detta ”något” är mitt ansvar. När vi kommer hem, pysslar vi om Lillan och sedan går James och sätter sig i soffan. Jag säger lugnt att han kan åka redan nu, jag vet att hans sinnesstämning är minst sagt irriterad och jag HATAR när han är sån!!! Han svarar att han inte vill ”får jag inte vara hemma” sen lägger han sig och sover. Jag ber honom snällt att flytta på sig så jag som är vaken kan vara där istället, han går då upp & lägger sig istället. Här sitter jag nu och retar ihjäl mig. Snart vaknar Lillan och James (när han vilat färdigt) och så åker han till Racerbanan.  Jag är inte bitter, inte alls!