Tanken var att vi skulle leva under samma tak men, "isär". Vi skulle försöka hitta tillbaka till den vardagliga hövligheten och respekten för varandra. Intimitet innebar en kram vid ex. avsked osv., inte mer än så, kyssar har ändå aldrig fungerat mellan oss och sex skulle bara komplicera situationen ytterligare. Varför skulle någon vilja "ligga" mitt i allt det här?!

Tisdag kväll, nästan exakt en vecka efter "det stora samtalet", jag går till sängs i ett nedsläckt sovrum och med James, som jag tror, sovandes intill.  Den varma sängen som vanligtvis kändes så rofylld, gav mig kalla kårar och tystnaden höll på att ta kål på mig.  Plötsligt känner jag en trevande hand som sakta smeker min rygg...

Det är naivt att tro att sex är ett ömhetsbevis och ett tecken på tillgivenhet men, jag famlade bildligt talat i mörkret efter halmstrån! Tänk på den där första gången med någon som man så länge trånat efter och äntligen ska man få göra det ytterst intima med denna "någon" och kroppen skälver. Så var det den här natten med James, passionerat och liderligt. Märkligt att känna så efter allt som hänt, det kändes nästan förbjudet. Vi talade inte om det mer än att James, morgonen därpå, sa att "det som hände igår kanske inte var så smart?". Jag svarade att vi inte skulle tänka mer på det och så kramades vi "hejdå" och det kändes som avskedet från "den första morgonen"! De första veckorna gick att liknas med "dating", det var som att börja om.