Så, hur gick det nu då med den lilla fröken med Astrid Lindgren-namnet?! Jo, hon dök upp igen, den där lilla "pippin" skulle bli svår att bli av med! James ljög & hymlade för han ville ju behålla henne i sitt liv. Jag har själv tänkt på hur det skulle kännas om jag stod i hans skor och om han skulle begära att jag avslutade en relation med en av mina närmsta vänner. Det skulle inte gå! Men nu var hon ju, enligt honom själv, ingen nära vän och under de förhållandena skulle jag tveklöst tillmötesgå hans vilja! Även att han bedyrade att inga romantiska tankar fanns emellan dem, kunde jag inte känna frid över att hon fanns där överhuvudtaget för att det han sa stämde inte överens med det han gjorde! Jag misstänkte att James bävade för att behöva avisa henne, han är ganska feg när det kommer till att tala om känsliga ämnen med människor.

Jag började tillslut att bara acceptera att jag inte kunde bli av med henne och försökte hitta ett sätt att leva med det, detta bidrog dock till att jag började känna mig mindervärdig. Jag tänkte ofta tankar som "jag förtjänar något bättre", "Varför ska jag foga mig?!", "Älskar jag verkligen James så mycket att det är värt att förlora min självrespekt?!", "Ska jag lämna honom?" osv.

Vårt förhållande gick att liknas med ett bergodalbaneåk och problem som tidigare inte fanns, började staka sig. Vi bråkade en hel del och omkring jul, var jag så less på att gräla att jag var beredd och kasta in handuken! Men vi fann alltid ett nytt spår som gav oss nya insikter om varandra och framförallt hopp.

Så en dag kom min älskade James hem efter jobbet och sa att han avslutat allt med Pippi, för vi ska satsa på "oss" och vår familj. Han menade att för att vi skulle få en rättvis chans, behövde detta lilla orosmoment elimineras, i alla fall tillfälligt. Han behövde antagligen tiden att fundera och ta ett eget beslut vilket kändes enormt befriande! Jag frågade aldrig hur det gick till eller vad hon sa för jag brydde mig inte men, jag visade nog inte riktigt vilken lättnad jag faktiskt kände, den var oerhörd, äntligen!