Förstå vad det är jag säger!! De här grälen är ju så överflödiga. Om han bara kunde ge mig ett "jag förstår, förlåt" & lämna det där, inte slänga med en massa bortförklaringar & försvarstal.

Gick och nattade Lillan kl. 19.30 igår kväll, det har blivit "jobbigare" med sovrutinerna i vårt liv, hon vill inte somna i sin egen säng och man måste ligga brevid. Nu har även "jag ska bara" perioden börjat & insomningen tar betydligt mycket längre tid än tidigare. Jag ligger oftast brevid & läser en saga samt väntar tills hon tillslut somnat. Detta är inget jag tycker illa om men jag skulle mycket hellre ha tid för något annat. Men de flesta av de gånger jag inte nattar, får jag ändå gå upp tillslut för hon har så svårt att komma till ro.

Igår var en sån kväll, då hon for & flängde i sängen och ville absolut inte sova, fast hon var helt slut. När hon tillsist sov, gjorde även jag detta. Klockan 23.15 vaknar jag av att James går i trappan, han var påväg ner från övervåningen. Jag tittar på klockan & blir besviken på att han inte väckt mig då detta har varit uppe på tapeten vid flera tillfällen tidigare, att jag vill bli väckt om jag somnar. Jag går ner & frågar varför han inte har väckte mig och han svarar att han hade tänkt det men, att han tyckte att Lillan vände på sig & visste då riktigt inte om hon sov.

Hon somnade senast kl. 20.30! Vilket innebär att det borde varit tyst i nästan tre timmar! Jag är upprörd över hans svar men, anstränger mig för att inte brusa upp och poängterar att detta har varit något som jag bett honom om tidigare eftersom jag värdesätter kvällarna utan barn samt att när jag väl vaknar har jag svårt att somna om.
Men, nu kommer försvarstalet utan ursäkt. "Det är ju inte mitt fel att du somnar"!

Va?! Är det inte?! Jo, nog tycker väl jag att det är ditt fel att jag somnar ändå!!
Va, fan, är det vad jag säger? Är det vad jag anklagar dig för?

Är det för mycket begärt att han kommer upp och väcker mig när han upptäcker att klockan runnit iväg? Han kanske inte märker att jag är borta, då han vältrar sig i sin "egentid" medans jag slänger bort mina "egentidstimmar"? Jag ska såklart ta ansvar över mig själv & mitt liv. Somnar jag, får jag helt enkelt skylla mig själv. Så är det med det! Då tänker ju jag om nog ganska cyniskat att om jag ska leva efter att aldrig lita till min äkta hälft om hjälp & assistans samt om han hellre sitter själv om kvällarna och surfar, tittar på "Top Gear" & spelar "Carcassonne" på mobilen, kanske vi inte behöver varandra?! Jag vet, jag sa ju att det var cyniskt men, det ligger något i det. Nu är det inte det jag är fokuserad på utan det som irriterar mig är oviljan till att hjälpa samt visa bekräftelse/tacksamhet över det jag gör samt ge mig ett "förlåt".

Jag går ut i köket & plockar upp leksakerna från golvet & går upp & lägger mig, då jag inte ser någon anledning till att vara vaken kl. 23,30. Men, givetvis kan jag inte somna om. Klockan 01.45, lyser James mobil upp hela sovrummet av antinget ett sms eller en "carcassonne"-push och då går jag ner och lägger mig framför tv:n, jag har inte sovit en blund sedan det jag vaknade brevid Lillan. Jag somnade runt 04.00 och fick således 3½ tim sömn. Morgonen stressas fram i vanlig ordning trots att jag även här bett om att han ska gå upp tidigare (har tappat räkning på hur många gånger) och hjälpa mig mer. Jag är definitivt inte på något bra humör och får då givetvis ingen förståelse för det utan istället: "Är du förtfarande sur", "det är inte mitt fel att du somnade"...

Det blir inte lätt ikväll, kommer ju garanterat att somna men, jag får väl ställa klockan på väckning.