Vi sjunger och dansar, anstränger oss hela livet för att bli älskade. Bekräftelse, erkännelse och ömhetsbevis är det som driver oss. Allt vill bejakas och betygas, känna värdighet och mening. Om Gud finns har även han skapat allt vackert för sin egen skull, för att vi människor ska hänföras och älska skaparen. Och så finns det individer man tvivlar på, har förmågan att GE! Vilket syfte i universum fyller dessa väsen egentligen?! De rubbar balansen genom att endast TA och suga ur livskraft ur andra. De vältrar sig i sin självupptagenhet och njuter i sin högfärd medens de ser ner på de som ger bort sin själ förgäves.  Är det svagt att vara ödmjuk? Vad är då styrka? Att inte känna? De måste ju KÄNNA tillfredställelsen av all den vördnad de absorberar. Så sitter styrkan i att man skövlar de ödmjuka, trampar på dem, utnyttjar och förkastar dem som bär på kärlek i själen? Som om kärlek är en bräcklig last som endast är till att uttryckas av de som dyrkar eliten. Eliten älskar inte, eliten dömer och begagnar sig. Profiterar på de givmilda.

Nej, styrka är när den ödmjuka ber narcissisten fara åt helvete och letar upp en likasinnad själ. Någon som returnerar all den kärlek som tidigare enbart gött ett svin.