Lillan är sjuk & gnällig, steken (som stått på spisen i 2½ tim) är klar, James är försenad….jag äter allena denna portvinsstek med kantarellsås och rostad potatis! Sonny! Här snackar vi ”socialrealism” på högsta nivå! =)



Mmm, det var en mycket delikat måltid! Jag mår genast mycket bättre.

Jag vill passa på och tacka Mrs O & Bögdjäveln med sällskap för gårdagens trevliga spelkväll!

(Fy fan, vad äckligt vuxet allt det här låter, söndagsstek & spelkväll! Dags för en roadtrip snart igen med whiskey, brudar, motels & "bad diners".......Heavy Fuel!!!) 

Last time I was sober, man I felt bad
Worst hangover that I ever had
It took six hamburgers and scotch all night
Nicotine for breakfast just to put me right
'cos if you wanna run cool
If you wanna run cool
If you wanna run cool
You got to run
On heavy, heavy fuel

My life makes perfect sense
Lust and food and violence
Sex and money are my major kicks
Get me in a fight I like dirty tricks
'cos if you wanna run cool
Yes if you wanna run cool
Oh if you wann run cool
You got to run
On heavy, heavy fuel

My chick loves a man who's strong
The things she'll do to turn me on
I love the babes, don't get me wrong
Hey, that's why I wrote this song

I don't care if my liver is hanging by a thread
Don't care if my doctor says I ought to be dead
When my ugly big car won't climb this hill
I'll write a suicide note on a hundred dollar bill
'cos if you wanna run cool
Oh if you wanna run cool
Yes if you wanna run cool
You got to run
On heavy, heavy fuel

”Om man frågar och får ett Ja, kan man inte komma och klaga sen”.

”Kan jag åka på Mc träff den 12:e till 13:e sep?”, ”Kan jag åka på hojträff den 26: sep?”, ”Den 3:e okt, SKA jag på NHL”, ”Kan jag gå på konsert den……”, ”Jag skulle behöva hjälpa en kompis som ska tävla i helgen men, jag åker bara dit så mycket jag kan!” Jag; ”Ok men, nu på söndag ska vi på auktion & göra någonting tillsammans hela familjen”, ”Ja, men jag åker som sagt bara så mycket jag kan”, ”ok”.

Lördagen = Hela dagen fram till 18.30, helt ok iom att jag sagt det. På kvällen när James pratar med en kompis på telefon: ”Ja, men jag ska till tävlingen imorgon.” ”Va?!?”, ”Jamen, det har jag ju sagt!”

Vi bråkade inte om det på kvällen eftersom vi hade vänner på besök men jag kände mig besviken. Jag känner mig ofta besviken på att vi sällan gör saker tillsammans hela familjen och gör vi det känns det så påtvingat från James sida. Vetskapen om att han vill göra annat, bidrar till att jag oftast säger ”ja”. Skulle jag säga ”nej”, blir det dåligt, för då måste det vara en annan aktivitet inplanerad och är det en ”Diddeliduttansak”, är James på pissigt humör och genomlider.

 Vi har precis varit på auktion i 45 min, Lillan började bli gnällig så vi fick åka hem, hon behövde sova lite. På vägen hem säger jag att jag är lite besviken på att det blev så kort, givetvis menar jag inte att detta på något sätt är James fel men, sedan tar jag upp att det var meningen att vi skulle tillbringa dagen tillsammans men det blev inte som jag hade tänkt mig, varpå ett gräl har startat! James är övertygad om att han har talat om att han SKA till ”banan” idag, vilket jag inte håller med om. I nästa stund frågar han vad vi skulle göra istället?! Just detta ”vi har ju ändå inget bättre för oss” vilket innebär att jag kan sitta hemma med Lillan eller göra vad jag vill med henne för han har egentid. Dessutom skulle han ju bara vara borta från 15.00 till ca. 18.30 och innan dess kunde vi ju göra något och detta ”något” är mitt ansvar. När vi kommer hem, pysslar vi om Lillan och sedan går James och sätter sig i soffan. Jag säger lugnt att han kan åka redan nu, jag vet att hans sinnesstämning är minst sagt irriterad och jag HATAR när han är sån!!! Han svarar att han inte vill ”får jag inte vara hemma” sen lägger han sig och sover. Jag ber honom snällt att flytta på sig så jag som är vaken kan vara där istället, han går då upp & lägger sig istället. Här sitter jag nu och retar ihjäl mig. Snart vaknar Lillan och James (när han vilat färdigt) och så åker han till Racerbanan.  Jag är inte bitter, inte alls!

Så, hur gick det nu då med den lilla fröken med Astrid Lindgren-namnet?! Jo, hon dök upp igen, den där lilla "pippin" skulle bli svår att bli av med! James ljög & hymlade för han ville ju behålla henne i sitt liv. Jag har själv tänkt på hur det skulle kännas om jag stod i hans skor och om han skulle begära att jag avslutade en relation med en av mina närmsta vänner. Det skulle inte gå! Men nu var hon ju, enligt honom själv, ingen nära vän och under de förhållandena skulle jag tveklöst tillmötesgå hans vilja! Även att han bedyrade att inga romantiska tankar fanns emellan dem, kunde jag inte känna frid över att hon fanns där överhuvudtaget för att det han sa stämde inte överens med det han gjorde! Jag misstänkte att James bävade för att behöva avisa henne, han är ganska feg när det kommer till att tala om känsliga ämnen med människor.

Jag började tillslut att bara acceptera att jag inte kunde bli av med henne och försökte hitta ett sätt att leva med det, detta bidrog dock till att jag började känna mig mindervärdig. Jag tänkte ofta tankar som "jag förtjänar något bättre", "Varför ska jag foga mig?!", "Älskar jag verkligen James så mycket att det är värt att förlora min självrespekt?!", "Ska jag lämna honom?" osv.

Vårt förhållande gick att liknas med ett bergodalbaneåk och problem som tidigare inte fanns, började staka sig. Vi bråkade en hel del och omkring jul, var jag så less på att gräla att jag var beredd och kasta in handuken! Men vi fann alltid ett nytt spår som gav oss nya insikter om varandra och framförallt hopp.

Så en dag kom min älskade James hem efter jobbet och sa att han avslutat allt med Pippi, för vi ska satsa på "oss" och vår familj. Han menade att för att vi skulle få en rättvis chans, behövde detta lilla orosmoment elimineras, i alla fall tillfälligt. Han behövde antagligen tiden att fundera och ta ett eget beslut vilket kändes enormt befriande! Jag frågade aldrig hur det gick till eller vad hon sa för jag brydde mig inte men, jag visade nog inte riktigt vilken lättnad jag faktiskt kände, den var oerhörd, äntligen!

Tanken var att vi skulle leva under samma tak men, "isär". Vi skulle försöka hitta tillbaka till den vardagliga hövligheten och respekten för varandra. Intimitet innebar en kram vid ex. avsked osv., inte mer än så, kyssar har ändå aldrig fungerat mellan oss och sex skulle bara komplicera situationen ytterligare. Varför skulle någon vilja "ligga" mitt i allt det här?!

Tisdag kväll, nästan exakt en vecka efter "det stora samtalet", jag går till sängs i ett nedsläckt sovrum och med James, som jag tror, sovandes intill.  Den varma sängen som vanligtvis kändes så rofylld, gav mig kalla kårar och tystnaden höll på att ta kål på mig.  Plötsligt känner jag en trevande hand som sakta smeker min rygg...

Det är naivt att tro att sex är ett ömhetsbevis och ett tecken på tillgivenhet men, jag famlade bildligt talat i mörkret efter halmstrån! Tänk på den där första gången med någon som man så länge trånat efter och äntligen ska man få göra det ytterst intima med denna "någon" och kroppen skälver. Så var det den här natten med James, passionerat och liderligt. Märkligt att känna så efter allt som hänt, det kändes nästan förbjudet. Vi talade inte om det mer än att James, morgonen därpå, sa att "det som hände igår kanske inte var så smart?". Jag svarade att vi inte skulle tänka mer på det och så kramades vi "hejdå" och det kändes som avskedet från "den första morgonen"! De första veckorna gick att liknas med "dating", det var som att börja om.

Att liksom på prov, leva tillsammans i en parrelation med barn, är enormt frustrerande! Jag älskade en människa som när som helst kunde säga att -Nä, det här duger inte, jag kan inte känna att kärleken finns här. För att sedan bli tvingad att lämna det liv jag haft så stora förhoppningar på.

Någonstans i all misär, kände jag ändå att jag visste att han älska(t) mig och fann trygghet i det samt att jag trots min nedbrutenhet kunde vara klarsynt, en förmåga som för mig tidigare varit helt obefintlig!  Om han en gång älskat, kan han åter älska! Tänkte jag. Han behöver bara tid att inse att jag är den kvinnan han vill leva med. Då återstod bara den här Pippihistorien, hur blir man av med henne? Hur skulle jag få James att förstå att hon måste bort?! Inte nog med att hon verkade som ett hot för mig, hon var infiltrerad i mitt privatliv och kände sig viktig för min MAN! Hon, med sin 19-åriga livserfarenhet, satt och gav råd till en småbarnsförälder och man som lever i ett samboförhållande och är över trettio år och han tycker att det är hur bra som helst. "Dessutom borde jag inte reagera som jag gjort efter allt som hänt, ty saken är inte så farlig!" James är nämligen väldigt mån om sin integritet, vilket innefattar att ingen annan kan styra eller tala om vad han ska göra dessutom har (gör) han sällan (aldrig) fel enligt honom själv.

Jag bad honom tänka över vad som var viktigast, Pippi eller vår familj. Jag vill förtydliga att, hade jag inte hittat bilderna från första början samt varit gravid, kanske allt det här inte behövt hända. Situationen stod under mycket speciella omständigheter och jag har aldrig tidigare upplevt svartsjukans symtom mer än som små "skrubbsår" under min repertoar av partners. Att be James om att mer eller mindre säga upp kontakten med en "kompis" var hemskt men, den infekterade situationen krävde offer. Han godtog min fordran men, med till synes stor motvilja. Jag lämnade ärendet för stunden och beslutade mig för att inte ta upp det förrän James själv gjorde det, om någonsin.

Det gjorde han inte....men, så sade han inte upp bekantskapen heller!

När James kom hem efter fyra dagar och tre olidliga nätter, var jag tömd på tårar och alldeles indolent till allt, jag befann mig i ett töcken! James verkade nästan oberörd och börjar med att korka upp en flaska vin som han inhandlat i taxfreeshopen. Jag fuktade läpparna och sippade långsamt, jag hade inte ätit på flera dagar och alkoholen steg blixtsnabbt ut i blodet och klubbade sin "slumriga suddighet" i mitt huvud.

-Hur har du haft det då? Sa han.

-Sådär! Du då?

-Bra.

-Vad kul. Ska vi separera då?! Vi måste sälja huset! Jag måste hitta ett nytt jobb. Vem ska bo i huset så länge? Hur gör vi med allt?!?

-......ehhhh?! Jag tänkte inte att vi skulle vara så drastiska men är det vad du vill så?!

-Jag kan väl inte leva ihop med någon som inte älskar mig!? Vill du?!

-Nja, jag vet ju inte vad jag känner, kan vi inte ge det lite tid och se vad som händer när vi fått lite distans till problemet?

Så hade prövotiden börjat.

Efter alla förberedande frågor inför våra tillkommanden samt min ihärdiga törst på information, gav han mig slutligen ett "Jag vet inte om jag älskar dig, faktum är att jag inte vet om jag någonsin har gjort det heller. Man gör väl inte som jag gör, om man älskar någon?!" Kalldusch åter igen men, denna gång gick även luften ur mig! När han sedan berättar att han bollar sina känslor med två kompisar, undrar jag naturligtvis vilka dessa är. En av dem var Pippi (19 år vid denna tid)?!! Denna "roliga typ" som han mycket väl visste att jag hade stora problem med! Vilka goda råd hade hon att bidra med i denna svåra livssituation tro?! Att man ska jobba med familjen och hitta och försöka bekämpa roten av problemen? Eller "Lita på dina känslor, känns det fel, så är det inte rätt"?! Lilla jävla naiva pissluder! Och jävla puckade PissJames som lyssnade på henne och värderade deras samtal som givande i frågan!! Dessutom måste han ju varit kåt på den lilla pissmyran!!?

Jag kände mig så enormt ensam och framförallt kränkt! Inget gott kom ur denna situation den kvällen & natten. Följande dagar var bland de värsta i mitt liv, James var på affärsresa (vilket jag vet med säkerhet) och jag var helt ensam med alla frågor och farhågor om framtiden! Jag kunde se mig själv som ensamstående i en hyresrätt, rökandes under fläkten, arbetslös (jag hade precis börjat jobba i familjeföretaget på hans sida. Vilket jag kände att jag var tvungen att avsluta tvärt då jag inte kunde tänka mig att vara kvar i hans liv mer än som "mamman till hans barn", den lilla detaljen gick ju tyvärr inte att undvika!) och jävligt bitter!

Innan alla stora beslut såsom skaffa barn, husköp osv., har jag satt mig ner med James och frågat honom om det är vad han verkligen vill. Det finns alltid ett annat alternativ om han skulle känna sig osäker men, han har alltid sagt att jag ska sluta oroa mig och lita på att han verkligen vill detta! Jag hade själv känt mig osäker så jag ville bara diskutera sakerna så vi inte skulle göra något förhastat som vi fick ångra senare. Det kom som en chock, trots våra problem med tilliten, när han säger att han inte vet om han älskar mig eller om han någonsin har gjort det!

Här satt jag nu med hus och barn och mannen i mitt liv älskar mig inte!!

James satt i köket med laptopen, när jag kommer och böjer mig fram för att ge honom en kram, varpå han snabbt som fan stänger ner det han håller på med.

-Vad gör du? frågade jag.

-Jag pratar med Jakob.

-Varför stänger du ner när jag kommer?!

Inget svar och en lång tystnad på ett dygn. Nästa dag smäller bomben.

Han pratade med Jakob men även med Pippi. Han hade pratat med henne mycket sista tiden om våra problem!

Våra problem var då min svartsjuka samt att jag hade varit lynnig sista tiden, detta bidrog till att James började känna osäkerhet över sina känslor till mig. Jag hade varit gravid, fet som en gris & proppfull med hormoner varpå jag sedan klämt fram en unge under extremt smärtfulla förhållanden och med mitt anletes svett och tårar! Dessutom varit föräldraledig i 6 mån utan samma sociala nätverk som tidigare och så har "Den Jäveln" mage att komma och klaga på att jag inte är samma "Diddeliduttan" som han förälskade sig i!!!!

Ända sedan vi träffades, har vi talat om hur viktigt det är att man har ett "eget liv" men, att man berättar om saker som den andre bör veta för att undvika missförstånd. James berättade att han hade en tjejkompis som hette Pippi. Det var väl inget märkvärdigt med det mer än att hon vid denna tid var 17 år! Jag förstod inte vad en 17-åring och en 30-åring, kunde ha gemensamt mer än att hon kanske tyckte att han var spännande och vad han tänkte, ja, det förstår ni nog. Han berättade att hon var en kompis lillasysters vän och att första gången de träffades, tyckte han att hon var attraktiv men, när han fick reda på hennes ålder, slog han bort den tanken. Vidare höll de kontakten via mail och telefon (sms), då hon bodde i en annan stad. Anledningen till den fortsatta kontakten, berodde på att hon var en "rolig typ".

Jag tyckte det hela var märkligt men, han var ju helt öppen med det och det uppskattade jag och tänkte inte mer på det....då. När jag en dag skulle arbeta hemma vid vår gemensamma dator (min gamla kasserades iom att vi flyttade ihop), hämtar jag filer från "Mottagna Dokument"-mappen och "Swisch" så hoppar fullt av bilder upp på skärmen. Bilder av en ung "kvinna" i alla möjliga situationer och poser (inget naket). Det var säkert minst 50 bilder! En kalldusch hade varit betydligt behagligare, jag kunde inte förstå varför och vad skulle jag göra nu?! Jag ville inte konfrontera honom med risken att bli anklagad för att snoka (så här tänker jag ibland?!) men, jag gjorde det tillslut. Han tyckte att jag överreagerade och menade att bilderna var gamla men att han hade importerat allt innehåll från en jobbdator nyligen och inte tagit bort allt gammalt. Hon skickade mycket bilder på msn innan vi träffades men de hade nästan aldrig kontakt numer. Jag antar att förklaringen höll just i det ögonblicket och han var väldigt övertygande. Nu hade dock inte bara ett foster börjat gro inom mig utan även tvivel! Jag bad James berätta mer om henne och deras relation, jag ville även vara mer delaktig och underättad men, det fanns inte mycket att säga för de hade som sagt nästan ingen kontakt.

Nu undvek jag datorn under en tid, av rädsla för att stöta på mer obehag och vetskap om ev. lögner. Men så en sen kväll sitter jag där och James mobil ligger bredvid, klockan är ca. 00.00 och plötsligt piper det till och blicken vänds ner, ett sms från Pippi. Jävla skit! Varför finns hon?! Varför stör hon mitt liv?! Jag låtsades naturligtvis om som att jag inte sett vem det var för att se James hämta telefonen, läsa, stänga av och inte säga något. Vad vill hon honom klockan tolv en vardagkväll, vad är så viktigt att hon måste sms:a just han? Jag höll på att bli tokig av alla tankar som snurrade runt. Jag var så lycklig för och vi skulle få vårt första barn å allt, så låter han henne finnas där som en orosfågel! Jag väntade ett tag med att ta upp det hela tills den dag jag råkade se ett msn-fönster (Pippis fönster) som inte var nerstängt, jag läste inte dialogen utan lämnade datorn och frågade om deras relation igen.  James såg på mig med, vad jag kände, avsmak i blicken. -Jag har ju sagt att vi bara är kompisar och pratar ibland. Det är inga seriösa konversationer och jag håller inte på med något olämpligt! Sa han. Jag bad åter igen om lite mer delaktighet men, egentligen ville jag bara säga att hennes blotta existens, få mig att vilja hulka!! Fler incidenter följde dock och de verkade ha en relativt frekvent kontakt. Vi fick Lillan och ett halvår senare när vi precis flyttat ifrån stan till drömhuset, kollapsar allt!